Med några ord här på kvällskvisten vill jag inleda min blogghöst.

Jag är nyligen hemkommen från Oslo queerfestival och känner mig socialt utmattad men samtidigt socialt utsvulten. Svulten på nära och kära och mätt på sociala sammanhang där jag måste presentera mig för en ny människa stup i kvarten. När jag anlände till Göteborgs central satte jag mig på fyrans spårvagn och åkte till min kära mor och när jag steg in genom dörren satt de alla runt bordet och smaskade i sig mammas mat. Bäbisen, brorsorna, svägerskan och min mami satt samlade och lyste upp när de såg mig, ja jag överaskade dem lite. Mammas mat med nötter, ris och favabönor gjorde min kväll. Efter allt pussande på bäbis och efter alla kramar med blodsfamiljen tog jag vagnen hem igen mätt och belåten. Nöjd, lugn och varm. Tänk att min lillebror är farsa. FARSA! 

Inser hur tur jag har, att min blodsfamilj och jag har sådana kärleksband. Lyx. Det är rätt få runt omkring mig som känner sådär starkt för sin blodsfamilj. Det finns så många föräldrar som skadar och sviker och föräldrar som aldrig varit föräldrar. Föräldrar som försökt vara föräldrar men inte förmått av olika anledningar. De skapar sig andra familjer av vänner som blir syskon och allt är ju möjligt. Det är så fantastiskt. Jag älskar min queerfamilj.

Men inget slår känslan av att personen, som känt mig längt av alla människor på denna jord och som burit mig och sett mig växa upp, ser på mig med en geniunitet och kärlek och säger att hon är stolt över mig när allt i hennes i religion säger att jag är fel. Nu kan inget att ersätta det.

Min kära mor har gjort en hel del i sitt liv, men mest av allt har hon varit en mor. En förälder som funnits där när min far inte kunde. Jag önskar av hela mitt hjärta att hon hade sluppit vara så mycket mor och så lite av allt annat.

Krig är krig är krig är far.

Aldrig mer ska jag stöta ifrån mig dem (bara lagom och hälsosamt mycket) och aldrig mer tro att jag inte behöver dem, och dem behöver mig.