För att det inte ska bli onödigt långa meningar väljer jag att skriva -ungdomar- istället -ungdomar som blir rasifierade- fortsättningsvis, då majoriteten av unga jag möter blir rasifierade men framför allt för att det är denna grupp jag åsyftar.

"Rasifierad är en term som beskriver personer som, på grund av sina (kroppsliga) utseenden, blir tillskrivna en viss rastillhörighet och egenskaper som förknippas med den. Uttrycket beskriver en process, att bli tillskriven någonting, och pekar därför på att ”ras” är en social konstruktion." (definition hämtad från www.rummet.se)

mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm

Det är lättare att få medhåll när en kritiserar REVA-kontrollerna (Rättsäkert och Effektivt Verkställighetsarbete) eller registreringen av romer för att vara en del av den strukturella rasismen. Men när det kommer att syna strukturer inom kommunala och andra offentliga organisationer så upplever jag att det är svårare att prata om rasistiska strukturers närvaro. Jag tänker att som debattör, journalist, bloggare, och andra aktivister inom den mediala debatten eller som på andra sätt är organiserade inom politiken så finns det utrymme att prata om rasism, om än med stor motvind. Som kommunalanställd inom kultur- och fritidssektorn är diskussionen om rasism nästan obefintlig.

Visst vi får prata om främlingsfientlighet men bara till en viss gräns och förlägger ofta problemet utanför vår egen organisation. Att syna oss själva blir för obekvämt och därför låter vi bli. Jag skriver vi för att jag är kommunalanställd och en del av denna ansvarsförskjutning även om jag försöker motarbeta den. En orkar inte alltid vara den som skapar DS (se Dålig Stämning) bland kollegor. Abstrakta visioner om allas rätt att vara den man är, barnkonventionen om barns rättigheter har ungdomar hört många gånger och inte sällan stannar diskussionerna där, nyanserna ges inte plats. En erfarenhet av att bli kallad för muslimfitta eller n-hora tolkas individualistiskt som oturlig och olycklig. Det var en elak klasskamrat som taskig mot dig. Ungdomarna hinner inte landa i sina upplevelser av och göra kopplingar till strukturer och samhälle. 

Detta måste vi ändra på. Vi måste sluta vara rädda för det obekväma. Ungdomar klarar mer än vad vi tror. 
 

Det känns som att vi har hamnat där. Där vi återigen ifrågasätter existensen av normers och strukturers effekt på människor. Jag är trött på att höra ”Du kan inte generalisera så, det beror på individen”. Individen i centrum. Individen kan välja själv, den kan allt bara den vill. Bara den anstränger sig lite. Bara den rycker sig kragen och tar sig upp ur sin deppsoffa och söker jobb lite oftare osv. Ja ni känner kanske känner till den liberala retoriken.

Jag blir sorgsen när jag hör folk säga att pratet om att strukturell rasism inte hjälper individen att må bra, skaffa jobb och bli en god medborgare.  ”Det skapar bara mer hopplöshet och känsla av maktlöshet. De kommer inte söka jobb för att de kommer tro att det är utdömt på förhand.”

Jasensko Selmovic skrev i sitt brev till Jonas Kamiri (13-03-27) om att inte orka se livet genom glasögon som bara ser rasism överallt. Att lära ungdomar om rasism tros då innebär att vi lär unga att de är utelämnade åt att i bästa fall bli inkvoterade på arbetsmarknaden och det inte spelar någon roll, för hur mycket de än kämpar så är de fångar i rasistiska strukturer. Då tappar de hoppet om framtiden. Det är därför Jasenko vägrar se Sverige som ett rasistiskt land.  

Det har skett en tillbakagång där färg- och strukturblindhet har fått bli någon form av neutralt utgångläge, inte bara i den offentliga debatten, utan även i det offentliga sociala arbetet. Att tro att vi skyddar våra barn och ungdomar genom att sätta ögonbindlar är förgörande för identiteten och självkänslan.

Detta färgblinda resonemang tar ifrån oss våra erfarenheter av rasism och förminskar oss. 

Om vi slutar att prata om rasism så betyder inte det att rasifierade personer inte upplever den.

Vi äger den upplevelsen. Vi känner den. Vi hör den. Vi ser den. Överallt.

När vi går till skolan, åker tunnelbana eller spårvagn, i passerandes blickar, i kollegors och klasskamraters osynliggörande, suckande, skakandet på huvudet, våldet, mobbingen. Listan är lång. 

Ska detta inte speglas och inte bekräftas som riktiga upplevelser? Vad lär vi ungdomarna då? 

Vi lär dem att det är okej att skämmas för vilka de är; avvikare från den vita, fina, ljusa, vackra och rena normen. Indirekt uppmuntras de att fortsätta imitera vita och säga till romer som tigger att ”ni ger oss dåligt namn” (tyvärr inte ovanligt, detta gör mig så ledsen). De lär sig att vara tacksamma för det lilla som samhället har över till dem, istället för att vara samhällskritiska.

När jag jobbar antar jag utmaningen att prata med ungdomar om normer som begränsar därför att jag vet att många känner igen sig. Det blir ett sätt att spegla deras erfarenheter och samtidigt värdesätta dem. Deras livsberättelser ges plats. Det vore rent oprofessionellt att inte hjälpa unga att själva förstå situationer som de berättar om som så tydligt handlar om att de blivit utsatta för rasistiska kränkningar. Jag hör berättelser om hur lärare uttrycker ”ja det vet vi hur dem är” om olika etniska eller religiösa grupper eller när studievägledaren rekomenderar KY-utbildningar istället för universitetsutbildning trots att ungdomen sagt att den vill ge univiseritet ett försök.

De får höra att de pratar dålig svenska och att de är en samhällsbörda. Det har inte undgått dem att bilden av dem är negativ i media och i folkmun. När ungdomar får möjligheten att diskutera sina erfarenheter och att vi lever i ett samhälle som ibland missgynnar och gynnar olika samhällsgrupper så bygger vi in en förståelse av att det inte är dem det är fel på, det är normerna som begränsar. För att ofta känner ungdomarna just så, att problemet ligger hos dem. 

Sorgen kommer när vi inser att vi internaliserat rasismen, med andra ord gjort den negativa samhällsbilden av oss till vår egen självbild. Vi känner sorg över all den tid vi spenderat på att försöka göra om oss, dämpa oss och passa in.  Ilskan över att vi uppfostrats till förakta vår hudfärg, tala illa om de som förknippas med oss och som ser ut som oss. Stundvis gör vi fortfarande gör så. Vi härmar och efterliknar den vita medelklassnormen, för att orka leva i det här samhället. Assimilering applåderas ofta av vuxna och unga lär sig att det ger ju större chans till jobb, vilket det tyvärr gör.

Poängen är att vi socialarbetare, lärare och samhällsmedborgare har ett ansvar gentemot den unga generationen. Vi måste kliva in och förmedlar att normer är skapta och inlärda och att vi kan lära om. Ge dem verktyg att hantera dessa upplevelser, sätta sig själva och andra i en samhällskontext, så det blir lättare att förstå hur normer och omgivningen är med och formar ens självbild. Först då kan ungdomar andas ut och orka kämpa vidare, söka jobb, studera och inte ge sig. Ilskan mot rasismen i samhället blir då konstruktiv och meningshöjande istället för att bidra till hopplöshet och passivitet hos ungdomar, som Jasenko är så rädd för. Med ökad kunskap om rasismens effekter kan vi möjliggöra en skuldavlastning hos ungdomar. De bär inte skulden. De är inte problemet. 

Det går att få fler kämpande rasifierade unga men det kräver att socialarbetare slutar dölja och istället ger dem tillgång till samhällskritisk kunskap och utrymme för större diskussioner!