Jag älskar indisk mat men är ofta för lat för att göra alla moment rätt. Jag gjorde inte rätten enligt regelboken, utan efter Och sheet vad gött det blev!

Ingredienser

1 stor gul lök

2 cm färsk ingefära

2 vitlöksklyftor

1/2 tsk kardemumma (bättre med kardemummakärnor, ta det om ni har)

1/2 tsk kanelpulver (kanelstäng bättre)

2 färska tomater (går med med krossade konserverade också)

färsk chili

2oo gr naturell tofu (kung markatta)

en näve cashew nötter

fryst koriander

1 msk avagesirap (eller 1 tsk socker)

1/4 tsk garam masala

saffran (typ 1/2 paket)

kryddnejlika ( 2 st)

lagerblad

färsk babyspenat

(Grundreceptet innehåller även korianderfrön, det hade jag inte hemma)

2 dl Soygurt eller soykvarg 

3 dl havregrädde

salt

1. Mixa gullöken i en mixer (riv löken med ett rivjärn om du inte har en mixer)

2. Stek lökgeggan, pressa i vitlöken, riv i ingefäran och ha i hackad färsk chili

3. Tärna tofun och stek med löken och ha alla kryddor och den frysta korianden

4. Mixa cashewnötterna och ha i dem

4. Ha i de färska hackade tomaterna 

5. Ha i soygurten och 2 dl vatten och rör om

6. Låt puttra ett tag 

7. Häll i havregrädden och agavesirapen

8. Låt puttra ett tag

9. Ha i spenaten och rör om 

20. Smaka av, salta och krydda mer efter behov. 

Servera med ris och soyghurt med lite mynta och salt i vetja!

5 dl ekologiska havregryn (mindre gluten)

1 dl ekologiska kokoschips

0,5 dl hasselkärnor, hackade

0,75 dl ekologiska solroskärnor

0,75 dl pumpakärnor

1,5 dl honung

0,5 dl agavesirap

1 msk vatten

1 tsk ekologiskt vaniljpulver (bourbon t ec)

4 tsk kanel

2 tsk kardemumma

Blanda alla ingredienser i en skål och klicka ut granolan på en ugnsplåt och in i ugnen ca 15-20 min på 175 grader.

Extra:

dadlar

fikon

Hacka dadlar eller fikon och strö över granolan i ugnen när det är 5 min kvar.    

    Jag åt en fantastisk dim sum (smårätter) på Dubbel dubbel en dimsum-restaurang i Göteborg. En tempeh-burgare på baobröd med hoisinsås och majonäs. På restaurangen serverade dem den utan majon så den blev vegansk. Ett par där senare vattnades det i munnen när jag tänkte på burgaren och gav mig fan på att prova göra den själv! Och resultatet blev närmast identiskt! (om inte godare då jag hade vegansk majo i;)

Ingredienser:

ca 200 gr Färsk tempeh

vegansk majonäs

färsk koriander 

baobröd (köp eller gör egna, recept nedan)

Tempehmarinad:

0,5 dl veg stir fry sauce

0,5 dl kikomansoya

2 vitlöksklyftor

1/2 färsk röd chili

salt

agavesirap

1 msk sesamolja

2 msk valfri risvinäger

rapsolja

1 pressad lime

Baobröd ingrediener:

0,5 dl rårismjöl (valfritt, räcker med vetemjöl)

ca 4-5 dl ekologiskt vetemjöl (så mkt som det behövs så det inte blir klassigt)

2 tsk bakpulver

2 tsk no egg-pulver

ca 2 msk olja

2 dl vatten

2 tsk torrjäst

ca 2 tsk socker (agavesirap)

1. Marinera tempehen:

Börja med att marinera färsk tempeh då ju längre tempehen får marinera desto godare! Blanda alla mariand-ingrediener i bredbottnad form och skär tempeh i ca 1 cm bred skivor och placera ut skivorna så alla skivor marineras, alternativt marinera i en plastpåse. 

2. Gör Baobröd:

Häll 2 dl fingervarmt vatten i en bunke och rör ner torrjästen. När jästen är upplöst rör, salt, socker ( eller avesirap). Blanda rårismjöl, vetemjöl, no-egg pulver, bakpulver i en skål och gör ett litet hål i mitten av mjölblandningen där du tillsätter oljan. Häll sedan över jästblandingen och rör om. Tillsätt så mycket mjöl som behövs så det blir en smidig deg.

Täck över degen med duk och ställ med fördel in den i ugnen med bara lampan på, (37 grader) och låt jäsa i ca 45-60 min. Dela sedan degen i två och sedan varje del i åtta, vilket ger totalt 16 små delar. Forma dessa till bollar och kavla ut bollarna till ovala former och vik sedan på hälften. Förbered ångpannan eller bambuångaren och placera två ihopvikta bröd i ångaren per omgång. Ånga i ca 15 min. Öppna bröden där de är vikta när de svalnat ngn minut. 

3. Ungsbaka temphen:

Ungsbaka tempehen på 225 grader i samma form som den marinerats i ca 10-15 min på varje sida (ta ut och vänd tempehskivorna)

4. Gör burgarna:

Öppna baobrödet och smeta i valfri mängd hoisinsås och lägg i en tempehskiva. häll sedan på majonäs och lägg i färska korianderblad.

5. Beskåda miraklet och ta en tugga... GÖTT VA?! ;)

Ingredienser
2 dl havregryn
2 dl valnötter
1 gul lök
500-600 gr sojafärs (Anammas)
2 msk torkad svamp
Potatismjöl
No egg
Ketchup
Senap
Tomatpuré
Tamari soya
Sojagrädde (matlagning)
En näve persilja


Sätt ugnen på 250 grader. Blötlägg torkad kantarell i ca 1 dl kokat vatten. Mixa 2 dl havregryn och 2 dl valnötter. Grynen blev som grovt havremjöl. Finhackade en gul lök. Blandade ner löken och nötgrynblandningen med ca 5-600 gr sojafärs (anammas) i en skål. Häll ner svampen och svampvattnet (blir som svampbuljong). Blanda sedan ner 2 tsk potatismjöl och 3 tsk no egg-pulver. Rör om allt ordentligt.
Blanda 2 msk ketchup, 1 msk senap, 2 msk tomatpuré, 1 tsk soya Tamari, och 1 dl soya matlagningsgrädde i en liten skål och rör som, sedan ner i färsblandningen som du rör om ordentligt. Salta, peppra och ha i valfri krydda om så önskas. Jag hade även i en näve färsk persilja.
Smöra och bröa en avlång brödform och häll i färsblandningen. Sänk ugnsvärmen till 175 grader när du satt i formen och grädda mitt i ugn i ca 45 min.
När den är klar så ta ut den och låter sen stå en stund Vänd den sedan upp och ner på ett fat, klar! ELLER om en vill ha mer "crust" så vänd den på en plåt med bakplåtspapper kör den i ugnen en kvart till. Lycka till!

Ris- och linsrätten "Mujadara" är en enkel arbetarmaträtt från Libanon. Vi åt den ofta hemma när jag växte upp, Den ser inte mycket ut för världen MEN tro mig, den är addictive! No facials needed on this one, its all beauty from inside!

Med andra ord, det är lökigt gött!

Den är relativ enkel att laga och du får basal näring från linserna, riset och löken. Gröna linser innehåller en mängd vitaminer så som vitamin B6 och vitamin K, rikast är linserna på mineralen selen. Gul lök är inte att förringa då den innehåller bl a C-vitamin som verkar antiinflamatoriskt.

Ingredienser

3 dl basmatitis

1 dl gröna torkade ekologiska linser

2 gula lökar

1 dl rapsolja

7-8 dl vatten

salt

Tillbehör

Carlshamns naturella soyghurt

GÖR SÅHÄR:

1. Blöttlägg linserna i 2-3 timmar och häll sedan av vattnet.

2. Strimla 2 lökar och stek i olja tills de får en fin brun färg.

3. Sila av löken med hjälp av en sil med metallnät över en skål. Pressa ut olja ur löken med en sked eller liknande och jämnfördela löken på en stor tallrik med hushållspapper. Oljan du stekte löken i ska användas senare, släng ej!

3. Häll lökoljan i en stor kastrull och sätt på medelvärme. Tvätta riset ordentligt. Häll ner riset och linserna i kastrullen med lökoljan och stek lite snabbt. Tillsätt ordentligt med salt och häll sedan i vattnet och rör om.

4. Sätt på lock och låt koka upp innan du sätter plattan på låg värme. Låt småkoka/dra sig i ca 20-30 min beroende på risets koktid (se förpackning). Rör om mot slutet och smaka för att se om linserna är mujka, då är de klara.

5. Servera med att  strö den stekta löken över riset och saltad soyghurt vid sidan av.

Tips! Vill du spicea upp youhurten så häll i torkad mynta och pressa lite vitlök och rör om!

För att det inte ska bli onödigt långa meningar väljer jag att skriva -ungdomar- istället -ungdomar som blir rasifierade- fortsättningsvis, då majoriteten av unga jag möter blir rasifierade men framför allt för att det är denna grupp jag åsyftar.

"Rasifierad är en term som beskriver personer som, på grund av sina (kroppsliga) utseenden, blir tillskrivna en viss rastillhörighet och egenskaper som förknippas med den. Uttrycket beskriver en process, att bli tillskriven någonting, och pekar därför på att ”ras” är en social konstruktion." (definition hämtad från www.rummet.se)

mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm

Det är lättare att få medhåll när en kritiserar REVA-kontrollerna (Rättsäkert och Effektivt Verkställighetsarbete) eller registreringen av romer för att vara en del av den strukturella rasismen. Men när det kommer att syna strukturer inom kommunala och andra offentliga organisationer så upplever jag att det är svårare att prata om rasistiska strukturers närvaro. Jag tänker att som debattör, journalist, bloggare, och andra aktivister inom den mediala debatten eller som på andra sätt är organiserade inom politiken så finns det utrymme att prata om rasism, om än med stor motvind. Som kommunalanställd inom kultur- och fritidssektorn är diskussionen om rasism nästan obefintlig.

Visst vi får prata om främlingsfientlighet men bara till en viss gräns och förlägger ofta problemet utanför vår egen organisation. Att syna oss själva blir för obekvämt och därför låter vi bli. Jag skriver vi för att jag är kommunalanställd och en del av denna ansvarsförskjutning även om jag försöker motarbeta den. En orkar inte alltid vara den som skapar DS (se Dålig Stämning) bland kollegor. Abstrakta visioner om allas rätt att vara den man är, barnkonventionen om barns rättigheter har ungdomar hört många gånger och inte sällan stannar diskussionerna där, nyanserna ges inte plats. En erfarenhet av att bli kallad för muslimfitta eller n-hora tolkas individualistiskt som oturlig och olycklig. Det var en elak klasskamrat som taskig mot dig. Ungdomarna hinner inte landa i sina upplevelser av och göra kopplingar till strukturer och samhälle. 

Detta måste vi ändra på. Vi måste sluta vara rädda för det obekväma. Ungdomar klarar mer än vad vi tror. 
 

Det känns som att vi har hamnat där. Där vi återigen ifrågasätter existensen av normers och strukturers effekt på människor. Jag är trött på att höra ”Du kan inte generalisera så, det beror på individen”. Individen i centrum. Individen kan välja själv, den kan allt bara den vill. Bara den anstränger sig lite. Bara den rycker sig kragen och tar sig upp ur sin deppsoffa och söker jobb lite oftare osv. Ja ni känner kanske känner till den liberala retoriken.

Jag blir sorgsen när jag hör folk säga att pratet om att strukturell rasism inte hjälper individen att må bra, skaffa jobb och bli en god medborgare.  ”Det skapar bara mer hopplöshet och känsla av maktlöshet. De kommer inte söka jobb för att de kommer tro att det är utdömt på förhand.”

Jasensko Selmovic skrev i sitt brev till Jonas Kamiri (13-03-27) om att inte orka se livet genom glasögon som bara ser rasism överallt. Att lära ungdomar om rasism tros då innebär att vi lär unga att de är utelämnade åt att i bästa fall bli inkvoterade på arbetsmarknaden och det inte spelar någon roll, för hur mycket de än kämpar så är de fångar i rasistiska strukturer. Då tappar de hoppet om framtiden. Det är därför Jasenko vägrar se Sverige som ett rasistiskt land.  

Det har skett en tillbakagång där färg- och strukturblindhet har fått bli någon form av neutralt utgångläge, inte bara i den offentliga debatten, utan även i det offentliga sociala arbetet. Att tro att vi skyddar våra barn och ungdomar genom att sätta ögonbindlar är förgörande för identiteten och självkänslan.

Detta färgblinda resonemang tar ifrån oss våra erfarenheter av rasism och förminskar oss. 

Om vi slutar att prata om rasism så betyder inte det att rasifierade personer inte upplever den.

Vi äger den upplevelsen. Vi känner den. Vi hör den. Vi ser den. Överallt.

När vi går till skolan, åker tunnelbana eller spårvagn, i passerandes blickar, i kollegors och klasskamraters osynliggörande, suckande, skakandet på huvudet, våldet, mobbingen. Listan är lång. 

Ska detta inte speglas och inte bekräftas som riktiga upplevelser? Vad lär vi ungdomarna då? 

Vi lär dem att det är okej att skämmas för vilka de är; avvikare från den vita, fina, ljusa, vackra och rena normen. Indirekt uppmuntras de att fortsätta imitera vita och säga till romer som tigger att ”ni ger oss dåligt namn” (tyvärr inte ovanligt, detta gör mig så ledsen). De lär sig att vara tacksamma för det lilla som samhället har över till dem, istället för att vara samhällskritiska.

När jag jobbar antar jag utmaningen att prata med ungdomar om normer som begränsar därför att jag vet att många känner igen sig. Det blir ett sätt att spegla deras erfarenheter och samtidigt värdesätta dem. Deras livsberättelser ges plats. Det vore rent oprofessionellt att inte hjälpa unga att själva förstå situationer som de berättar om som så tydligt handlar om att de blivit utsatta för rasistiska kränkningar. Jag hör berättelser om hur lärare uttrycker ”ja det vet vi hur dem är” om olika etniska eller religiösa grupper eller när studievägledaren rekomenderar KY-utbildningar istället för universitetsutbildning trots att ungdomen sagt att den vill ge univiseritet ett försök.

De får höra att de pratar dålig svenska och att de är en samhällsbörda. Det har inte undgått dem att bilden av dem är negativ i media och i folkmun. När ungdomar får möjligheten att diskutera sina erfarenheter och att vi lever i ett samhälle som ibland missgynnar och gynnar olika samhällsgrupper så bygger vi in en förståelse av att det inte är dem det är fel på, det är normerna som begränsar. För att ofta känner ungdomarna just så, att problemet ligger hos dem. 

Sorgen kommer när vi inser att vi internaliserat rasismen, med andra ord gjort den negativa samhällsbilden av oss till vår egen självbild. Vi känner sorg över all den tid vi spenderat på att försöka göra om oss, dämpa oss och passa in.  Ilskan över att vi uppfostrats till förakta vår hudfärg, tala illa om de som förknippas med oss och som ser ut som oss. Stundvis gör vi fortfarande gör så. Vi härmar och efterliknar den vita medelklassnormen, för att orka leva i det här samhället. Assimilering applåderas ofta av vuxna och unga lär sig att det ger ju större chans till jobb, vilket det tyvärr gör.

Poängen är att vi socialarbetare, lärare och samhällsmedborgare har ett ansvar gentemot den unga generationen. Vi måste kliva in och förmedlar att normer är skapta och inlärda och att vi kan lära om. Ge dem verktyg att hantera dessa upplevelser, sätta sig själva och andra i en samhällskontext, så det blir lättare att förstå hur normer och omgivningen är med och formar ens självbild. Först då kan ungdomar andas ut och orka kämpa vidare, söka jobb, studera och inte ge sig. Ilskan mot rasismen i samhället blir då konstruktiv och meningshöjande istället för att bidra till hopplöshet och passivitet hos ungdomar, som Jasenko är så rädd för. Med ökad kunskap om rasismens effekter kan vi möjliggöra en skuldavlastning hos ungdomar. De bär inte skulden. De är inte problemet. 

Det går att få fler kämpande rasifierade unga men det kräver att socialarbetare slutar dölja och istället ger dem tillgång till samhällskritisk kunskap och utrymme för större diskussioner!

Vad handlar Belinda Olssons "fittstim-min kamp" om? Är det en personlig uppgörelse med en rörelse hon varit del av? Hon säger att hon vill skapa debatt. Debatt på vems bekostnad? Det är klart hen-diskussionen får mer uppmärksamhet i media då det är något nytt och normbrytande i jämförelse med diskussionen om otrygga anställningar och dåliga pensionsvillkor för kvinnor. Det senare är inget nytt. Det är en skamfläck eftersom det visar på hur vi i Sverige på många områden inom jämställdhetsarbetet fortfarande inte kan säkerställa lika villkor inom arbetslivet. Det är inget vi vill stoltsera med då det går i klinch med Sveriges goda självbild. 

Feminister motarbetas av majortietssamhället på alla håll och kanter, i hatbrev mot mediefeminister, högerextrema gruppers våldshandlingar och runt fikabordet på jobbet. Hur kan du tro att feminismen inte testas tillräckligt som det är? Vi har tillräckligt att deala med och nu det här.

Feminismen har massa kvar att göra men under tiden som du inte verkar ha hängt med Belinda, känt dig utanför eller vilse, så har vi utökat våra arenor och idag har vi en uppsjö av organiseringar. I mitt nätverk ser jag feminister som kämpar för papperslösas och asylsökandes (medborgar)rättigheter och den antirasistiska rörelsen är större än någonsin. Rasifierade feminister stöts och blöts med den vita medelklassrörelsen och nya arenor och samarbeten skapas. Vänner som är sjuksköterskor sprider info om demonstration efter demonstration om lönesituationen. Alla ROKS organisationer, F!s Talespersoner har homeparty efter homeparty och kampanjer mot senaste våldtäktsdomen sprids. Demonstrationer i Kärrtorp, Musiker som rappar om motstånd, FATTA-kampanjen mot sexuellt våld - crossing boarders, Ain't I a woman-kampanjen. Listan är lång! Glöm inte att rörelsen också är alla de som skapar förändring på sin arbetsplats och inom kommunen de arbetar som ger ringar på vattnet. Inom facket, ideella organisationer och socialarbetare. De finns överallt.

Vi har feminister, transaktivister och queers som kämpar för en framtid där din könsidentitet inte ska påverka ditt reella handlingsutrymme eller avgöra hur du ska behandlas och värderas. Du som cistjej, rasifierad eller hbtq-person ska känna dig trygg i det offentliga rummet. Verkligheten idag ser inte ut så, en tar omvägar och undviker platser, arbetsplatser och myndigheter i rädsla om att bli utsatt våld. Det handlar också om kampen att få bestämma sin könstillhörighet själv. (Trans)Henrevolutionen har breddat en väg för transpersoner inom den feministiska rörelsen och jag som cisperson har fått tänka om och är så glad för det. Det handlar om rätten att vara en människa med alla rättigheter och inte bara könsreducerande sådana, det är en allmänrätt och en självbestämmanderätt. Det är feminism i allra högsta grad.

Jämställdhet ska handla om jämlikhet mellan alla kön eller bortom kön och inte bara mellan två kön.

Henrevolutionen och transrörelsen handlar om så mycket mer än om språket och pronomen (men då folks intresse inte sträcker sig längre än till att diskutera hon hen han, så stannar diskussionen där). Jag möter i mitt arbete i Angered unga transpersoner som berättat att de vid flera tillfällen övervägt ta sitt liv eller utsätts för våld och hot. Rörelsen är livsviktig när vi vet hur självmordsstatistiken och våldsutsattheten ser ut bland unga transpersoner. Och nu den här bilden: Belinda Olsson och Eva Witt Brattström sitter i en forskningskammare på sina vita medklassrövar och suckar lite och ler instämmande mot varandra och tänker ”Vi vet minsann att det där med hen har gått för långt”.

Hur kan Belinda reducera en rörelse som är så livsviktig för så många till att bli något en kan lättsamt skaka på huvudet åt? Hur kan de låta sig ta det tolkningsföreträdet? Belinda, du säger att du inte känner igen dig i dagens feminism. Tacka fan för det, för den består inte längre bara av identitetsmarkörer som du har: cisprivilegier, medelklass och vit.

______________________

PS. Jag möter också målgruppen som du vurmar för; dem heelt vaanliga tonårstjejerna och jag förstår att en vill använda undersköterskan eller "vanliga" tonårstjejen i förorten som någon typ av måttstock på om vi lyckats inom den feministiska rörelsen. Får alla plats undrar vi. Jag tänker ofta också precis så.

Jag är socialarbetare och har alla tonårstjejer och transpersoner jag möter i förorten i bakhuvudet när jag sitter diskuterar feminism med mina aktivistvänner som är allt ifrån behandlingsassister till forskare och journalister. Vi kommer aldrig att kunna få med oss tonårstjejen vars mamma dubbelarbetar eller är arbetslös/sjukskriven och vars pappa kanske inte får stanna i Sverige, om vi inte ser hur maktordningar i samhället hänger ihop och påverkar henne. Hon är inte bara tjej, inte bara ung, utan också rasifierad och arbetarklass och har föräldrar som… osv. Feminismen är idag en del av en intersektionell organisering.

Det jag vill säga är att det traditionella dikotoma jämställdhetsarbetet med unga cistjejers rätt till att utveckla en god självbild och sexuell hälsa i ett patriarkat pågår vid sidan av normkritiska queerrörelsen. Systerskap jämte syskonskap och brödraskap. De kan hjälpa varandra. Jag lovar, allt får plats. Nu den här bilden: En mötesplats i Angered sitter sju rasifierade ungdomar: två transpersoner, en muslimsk bög, en muslimsk heterosexuell cistjej och två muslimska homosexuella tjejer sitter i soffan och pratar om att de känt varandra länge. De skrattar och deras vänskap sträcker sig över deras religiösa åskådningar, könsidentiteter och sexualiteter.  De pratar om hur viktigt det är att alla ska få vara sig själva och ingen ska få skit för att en är trans, tjej eller kille eller något annat. Skulle jag fråga dem om de är feminister så skulle de kanske säga nej, men jag struntar i det. Jag vet att de är feminister för de värnar om rättigheter oavsett kön, sexualitet, religion och etnicitet. De är olika men de går samman. De behöver ingen akademisk utbildning för att inse det, det är bara för dem att se till sina egna behov av existensberättigande och värdighet. 

Vad rör du dig i för sammanhang Belinda?  

Idag deltog jag i en paneldiskussion om hur vi kan motverka vardagsrasism. DO anordnade denna 1,5 timme långa paneldebatt under första dagen av MR-dagarna och det var fullsatt. Två forskare och tre praktiker deltog, bl a Soraya Post och jag.

När vi släpper in publiken för frågor och diskussion så reser sig i vanlig ordning en man upp. Vit och runt 50-års åldern.
Diskussion föranleds av frågor, påståenden eller en kort utläggning som följs av en fråga. Diskussion är inte att ensidigt redogöra eller berätta om sitt eget. Det är inte en presentationsrunda.
Väntat nog ville han just detta - dela med sig av sitt goda arbete han utför i sin by i norr. "HAN har GETT 25 kvinnor från olika länder bland annat Somalaya (det var så han uttalade det) en meningsfull sysselsättning genom att engagera DEM i kolonilotter och trädgårdsarbete. Dessa STACKARS kvinnor kom hit och VI hjälper DEM att.." Och då slutade jag lyssna. Jag gör det när jag blir arg. Jag började istället titta på moderatorn, vrida min kropp, stirra ner mannen, subtilt försöka få mannen att förstå att det räcker nu.
Längst fram i publiken sitter en ung kvinna of colour och jag ser hur hon börjar skruva på sig. Hon börjar koka. Moderatorn säger till slut diplomatiskt tack och avbryter mannen med "det finns säkert många goda exempel på lyckat att arbete som ditt men nu måste vi fortsätta".
Den unga kvinnan längst fram räcker då hastigt upp handen och vill be om ordet. Hon får micken och hon nästan skakar av irritation och ilska. Jag kunde se på henne att "she's had enough". Och då kommer ren och skär konstruktivt smart kaxig kritik om hur han som vit man ställer sig över dessa kvinnor när han kallar dem stackars. Hon sa något i stil med " ditt sätt att uttrycka dig på och ditt språk är kränkande".

Det var härligt med lite oro i luften bland publiken, alla lyssnade. Hon fick en applåd när hon var klar och satte sig ner. Ja den vita mannen var minst sagt chockad. Han väntade sig inte att blir tillplattat av en blatte som var ungdomsarbetare. Hon visste precis vad hon pratade. Hon sa det de flesta tänkte.

Men så hände något. Det kunde bara inte lämnas så. Var det inte jätte nyttigt för den vita mannen att känna på hur det inte är att vara självklar, ha tolkingsföreträde osv? Oh no. Den sårade vita manligheten började gnaga i några vita medelålders kvinnors bröst. Såret började liksom lukta och stanken spred sig så de var bara så illa tvungna att plåstra om. Fixa till. Ja precis, efter det fick han kredd för hans goda arbete. De ville väga upp kritiken han fick, de tyckte synd om honom. Hans sätt att prata är ju också förståeligt tyckte Soraya eftersom det är en generationsfråga.
Det applåderades när han kreddades. Detta gjorde mig så jäkla frustrerad att jag i avslutningsrundan försökte koppla ihop mitt resonemang om att våga ta ställning och säga ifrån när tex en kollega agerar rasistiskt med att den unga tjejen satte en gräns när den vita mannen hade sitt välgörenhetstal. Jag kreddade henne på slutet.

Vilket mod det krävs att sätta ner foten när en befinner sig i en publik. Hon gav honom också några bra tips att ha med sig i framtiden, helt gratis.

Förändring sker av ifrågasättande inte av ursäktande och ett förstående för människors ignorans med förklaringar som "med den äldre generationen får vi ha lite överseende".

För att minimera risken för normalisering av rasism bör vi aldrig sluta aldrig förvänta oss mer och aldrig sluta chockas.