För att det inte ska bli onödigt långa meningar väljer jag att skriva -ungdomar- istället -ungdomar som blir rasifierade- fortsättningsvis, då majoriteten av unga jag möter blir rasifierade men framför allt för att det är denna grupp jag åsyftar.

"Rasifierad är en term som beskriver personer som, på grund av sina (kroppsliga) utseenden, blir tillskrivna en viss rastillhörighet och egenskaper som förknippas med den. Uttrycket beskriver en process, att bli tillskriven någonting, och pekar därför på att ”ras” är en social konstruktion." (definition hämtad från www.rummet.se)

mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm

Det är lättare att få medhåll när en kritiserar REVA-kontrollerna (Rättsäkert och Effektivt Verkställighetsarbete) eller registreringen av romer för att vara en del av den strukturella rasismen. Men när det kommer att syna strukturer inom kommunala och andra offentliga organisationer så upplever jag att det är svårare att prata om rasistiska strukturers närvaro. Jag tänker att som debattör, journalist, bloggare, och andra aktivister inom den mediala debatten eller som på andra sätt är organiserade inom politiken så finns det utrymme att prata om rasism, om än med stor motvind. Som kommunalanställd inom kultur- och fritidssektorn är diskussionen om rasism nästan obefintlig.

Visst vi får prata om främlingsfientlighet men bara till en viss gräns och förlägger ofta problemet utanför vår egen organisation. Att syna oss själva blir för obekvämt och därför låter vi bli. Jag skriver vi för att jag är kommunalanställd och en del av denna ansvarsförskjutning även om jag försöker motarbeta den. En orkar inte alltid vara den som skapar DS (se Dålig Stämning) bland kollegor. Abstrakta visioner om allas rätt att vara den man är, barnkonventionen om barns rättigheter har ungdomar hört många gånger och inte sällan stannar diskussionerna där, nyanserna ges inte plats. En erfarenhet av att bli kallad för muslimfitta eller n-hora tolkas individualistiskt som oturlig och olycklig. Det var en elak klasskamrat som taskig mot dig. Ungdomarna hinner inte landa i sina upplevelser av och göra kopplingar till strukturer och samhälle. 

Detta måste vi ändra på. Vi måste sluta vara rädda för det obekväma. Ungdomar klarar mer än vad vi tror. 
 

Det känns som att vi har hamnat där. Där vi återigen ifrågasätter existensen av normers och strukturers effekt på människor. Jag är trött på att höra ”Du kan inte generalisera så, det beror på individen”. Individen i centrum. Individen kan välja själv, den kan allt bara den vill. Bara den anstränger sig lite. Bara den rycker sig kragen och tar sig upp ur sin deppsoffa och söker jobb lite oftare osv. Ja ni känner kanske känner till den liberala retoriken.

Jag blir sorgsen när jag hör folk säga att pratet om att strukturell rasism inte hjälper individen att må bra, skaffa jobb och bli en god medborgare.  ”Det skapar bara mer hopplöshet och känsla av maktlöshet. De kommer inte söka jobb för att de kommer tro att det är utdömt på förhand.”

Jasensko Selmovic skrev i sitt brev till Jonas Kamiri (13-03-27) om att inte orka se livet genom glasögon som bara ser rasism överallt. Att lära ungdomar om rasism tros då innebär att vi lär unga att de är utelämnade åt att i bästa fall bli inkvoterade på arbetsmarknaden och det inte spelar någon roll, för hur mycket de än kämpar så är de fångar i rasistiska strukturer. Då tappar de hoppet om framtiden. Det är därför Jasenko vägrar se Sverige som ett rasistiskt land.  

Det har skett en tillbakagång där färg- och strukturblindhet har fått bli någon form av neutralt utgångläge, inte bara i den offentliga debatten, utan även i det offentliga sociala arbetet. Att tro att vi skyddar våra barn och ungdomar genom att sätta ögonbindlar är förgörande för identiteten och självkänslan.

Detta färgblinda resonemang tar ifrån oss våra erfarenheter av rasism och förminskar oss. 

Om vi slutar att prata om rasism så betyder inte det att rasifierade personer inte upplever den.

Vi äger den upplevelsen. Vi känner den. Vi hör den. Vi ser den. Överallt.

När vi går till skolan, åker tunnelbana eller spårvagn, i passerandes blickar, i kollegors och klasskamraters osynliggörande, suckande, skakandet på huvudet, våldet, mobbingen. Listan är lång. 

Ska detta inte speglas och inte bekräftas som riktiga upplevelser? Vad lär vi ungdomarna då? 

Vi lär dem att det är okej att skämmas för vilka de är; avvikare från den vita, fina, ljusa, vackra och rena normen. Indirekt uppmuntras de att fortsätta imitera vita och säga till romer som tigger att ”ni ger oss dåligt namn” (tyvärr inte ovanligt, detta gör mig så ledsen). De lär sig att vara tacksamma för det lilla som samhället har över till dem, istället för att vara samhällskritiska.

När jag jobbar antar jag utmaningen att prata med ungdomar om normer som begränsar därför att jag vet att många känner igen sig. Det blir ett sätt att spegla deras erfarenheter och samtidigt värdesätta dem. Deras livsberättelser ges plats. Det vore rent oprofessionellt att inte hjälpa unga att själva förstå situationer som de berättar om som så tydligt handlar om att de blivit utsatta för rasistiska kränkningar. Jag hör berättelser om hur lärare uttrycker ”ja det vet vi hur dem är” om olika etniska eller religiösa grupper eller när studievägledaren rekomenderar KY-utbildningar istället för universitetsutbildning trots att ungdomen sagt att den vill ge univiseritet ett försök.

De får höra att de pratar dålig svenska och att de är en samhällsbörda. Det har inte undgått dem att bilden av dem är negativ i media och i folkmun. När ungdomar får möjligheten att diskutera sina erfarenheter och att vi lever i ett samhälle som ibland missgynnar och gynnar olika samhällsgrupper så bygger vi in en förståelse av att det inte är dem det är fel på, det är normerna som begränsar. För att ofta känner ungdomarna just så, att problemet ligger hos dem. 

Sorgen kommer när vi inser att vi internaliserat rasismen, med andra ord gjort den negativa samhällsbilden av oss till vår egen självbild. Vi känner sorg över all den tid vi spenderat på att försöka göra om oss, dämpa oss och passa in.  Ilskan över att vi uppfostrats till förakta vår hudfärg, tala illa om de som förknippas med oss och som ser ut som oss. Stundvis gör vi fortfarande gör så. Vi härmar och efterliknar den vita medelklassnormen, för att orka leva i det här samhället. Assimilering applåderas ofta av vuxna och unga lär sig att det ger ju större chans till jobb, vilket det tyvärr gör.

Poängen är att vi socialarbetare, lärare och samhällsmedborgare har ett ansvar gentemot den unga generationen. Vi måste kliva in och förmedlar att normer är skapta och inlärda och att vi kan lära om. Ge dem verktyg att hantera dessa upplevelser, sätta sig själva och andra i en samhällskontext, så det blir lättare att förstå hur normer och omgivningen är med och formar ens självbild. Först då kan ungdomar andas ut och orka kämpa vidare, söka jobb, studera och inte ge sig. Ilskan mot rasismen i samhället blir då konstruktiv och meningshöjande istället för att bidra till hopplöshet och passivitet hos ungdomar, som Jasenko är så rädd för. Med ökad kunskap om rasismens effekter kan vi möjliggöra en skuldavlastning hos ungdomar. De bär inte skulden. De är inte problemet. 

Det går att få fler kämpande rasifierade unga men det kräver att socialarbetare slutar dölja och istället ger dem tillgång till samhällskritisk kunskap och utrymme för större diskussioner!

Vad handlar Belinda Olssons "fittstim-min kamp" om? Är det en personlig uppgörelse med en rörelse hon varit del av? Hon säger att hon vill skapa debatt. Debatt på vems bekostnad? Det är klart hen-diskussionen får mer uppmärksamhet i media då det är något nytt och normbrytande i jämförelse med diskussionen om otrygga anställningar och dåliga pensionsvillkor för kvinnor. Det senare är inget nytt. Det är en skamfläck eftersom det visar på hur vi i Sverige på många områden inom jämställdhetsarbetet fortfarande inte kan säkerställa lika villkor inom arbetslivet. Det är inget vi vill stoltsera med då det går i klinch med Sveriges goda självbild. 

Feminister motarbetas av majortietssamhället på alla håll och kanter, i hatbrev mot mediefeminister, högerextrema gruppers våldshandlingar och runt fikabordet på jobbet. Hur kan du tro att feminismen inte testas tillräckligt som det är? Vi har tillräckligt att deala med och nu det här.

Feminismen har massa kvar att göra men under tiden som du inte verkar ha hängt med Belinda, känt dig utanför eller vilse, så har vi utökat våra arenor och idag har vi en uppsjö av organiseringar. I mitt nätverk ser jag feminister som kämpar för papperslösas och asylsökandes (medborgar)rättigheter och den antirasistiska rörelsen är större än någonsin. Rasifierade feminister stöts och blöts med den vita medelklassrörelsen och nya arenor och samarbeten skapas. Vänner som är sjuksköterskor sprider info om demonstration efter demonstration om lönesituationen. Alla ROKS organisationer, F!s Talespersoner har homeparty efter homeparty och kampanjer mot senaste våldtäktsdomen sprids. Demonstrationer i Kärrtorp, Musiker som rappar om motstånd, FATTA-kampanjen mot sexuellt våld - crossing boarders, Ain't I a woman-kampanjen. Listan är lång! Glöm inte att rörelsen också är alla de som skapar förändring på sin arbetsplats och inom kommunen de arbetar som ger ringar på vattnet. Inom facket, ideella organisationer och socialarbetare. De finns överallt.

Vi har feminister, transaktivister och queers som kämpar för en framtid där din könsidentitet inte ska påverka ditt reella handlingsutrymme eller avgöra hur du ska behandlas och värderas. Du som cistjej, rasifierad eller hbtq-person ska känna dig trygg i det offentliga rummet. Verkligheten idag ser inte ut så, en tar omvägar och undviker platser, arbetsplatser och myndigheter i rädsla om att bli utsatt våld. Det handlar också om kampen att få bestämma sin könstillhörighet själv. (Trans)Henrevolutionen har breddat en väg för transpersoner inom den feministiska rörelsen och jag som cisperson har fått tänka om och är så glad för det. Det handlar om rätten att vara en människa med alla rättigheter och inte bara könsreducerande sådana, det är en allmänrätt och en självbestämmanderätt. Det är feminism i allra högsta grad.

Jämställdhet ska handla om jämlikhet mellan alla kön eller bortom kön och inte bara mellan två kön.

Henrevolutionen och transrörelsen handlar om så mycket mer än om språket och pronomen (men då folks intresse inte sträcker sig längre än till att diskutera hon hen han, så stannar diskussionen där). Jag möter i mitt arbete i Angered unga transpersoner som berättat att de vid flera tillfällen övervägt ta sitt liv eller utsätts för våld och hot. Rörelsen är livsviktig när vi vet hur självmordsstatistiken och våldsutsattheten ser ut bland unga transpersoner. Och nu den här bilden: Belinda Olsson och Eva Witt Brattström sitter i en forskningskammare på sina vita medklassrövar och suckar lite och ler instämmande mot varandra och tänker ”Vi vet minsann att det där med hen har gått för långt”.

Hur kan Belinda reducera en rörelse som är så livsviktig för så många till att bli något en kan lättsamt skaka på huvudet åt? Hur kan de låta sig ta det tolkningsföreträdet? Belinda, du säger att du inte känner igen dig i dagens feminism. Tacka fan för det, för den består inte längre bara av identitetsmarkörer som du har: cisprivilegier, medelklass och vit.

______________________

PS. Jag möter också målgruppen som du vurmar för; dem heelt vaanliga tonårstjejerna och jag förstår att en vill använda undersköterskan eller "vanliga" tonårstjejen i förorten som någon typ av måttstock på om vi lyckats inom den feministiska rörelsen. Får alla plats undrar vi. Jag tänker ofta också precis så.

Jag är socialarbetare och har alla tonårstjejer och transpersoner jag möter i förorten i bakhuvudet när jag sitter diskuterar feminism med mina aktivistvänner som är allt ifrån behandlingsassister till forskare och journalister. Vi kommer aldrig att kunna få med oss tonårstjejen vars mamma dubbelarbetar eller är arbetslös/sjukskriven och vars pappa kanske inte får stanna i Sverige, om vi inte ser hur maktordningar i samhället hänger ihop och påverkar henne. Hon är inte bara tjej, inte bara ung, utan också rasifierad och arbetarklass och har föräldrar som… osv. Feminismen är idag en del av en intersektionell organisering.

Det jag vill säga är att det traditionella dikotoma jämställdhetsarbetet med unga cistjejers rätt till att utveckla en god självbild och sexuell hälsa i ett patriarkat pågår vid sidan av normkritiska queerrörelsen. Systerskap jämte syskonskap och brödraskap. De kan hjälpa varandra. Jag lovar, allt får plats. Nu den här bilden: En mötesplats i Angered sitter sju rasifierade ungdomar: två transpersoner, en muslimsk bög, en muslimsk heterosexuell cistjej och två muslimska homosexuella tjejer sitter i soffan och pratar om att de känt varandra länge. De skrattar och deras vänskap sträcker sig över deras religiösa åskådningar, könsidentiteter och sexualiteter.  De pratar om hur viktigt det är att alla ska få vara sig själva och ingen ska få skit för att en är trans, tjej eller kille eller något annat. Skulle jag fråga dem om de är feminister så skulle de kanske säga nej, men jag struntar i det. Jag vet att de är feminister för de värnar om rättigheter oavsett kön, sexualitet, religion och etnicitet. De är olika men de går samman. De behöver ingen akademisk utbildning för att inse det, det är bara för dem att se till sina egna behov av existensberättigande och värdighet. 

Vad rör du dig i för sammanhang Belinda?  

Idag deltog jag i en paneldiskussion om hur vi kan motverka vardagsrasism. DO anordnade denna 1,5 timme långa paneldebatt under första dagen av MR-dagarna och det var fullsatt. Två forskare och tre praktiker deltog, bl a Soraya Post och jag.

När vi släpper in publiken för frågor och diskussion så reser sig i vanlig ordning en man upp. Vit och runt 50-års åldern.
Diskussion föranleds av frågor, påståenden eller en kort utläggning som följs av en fråga. Diskussion är inte att ensidigt redogöra eller berätta om sitt eget. Det är inte en presentationsrunda.
Väntat nog ville han just detta - dela med sig av sitt goda arbete han utför i sin by i norr. "HAN har GETT 25 kvinnor från olika länder bland annat Somalaya (det var så han uttalade det) en meningsfull sysselsättning genom att engagera DEM i kolonilotter och trädgårdsarbete. Dessa STACKARS kvinnor kom hit och VI hjälper DEM att.." Och då slutade jag lyssna. Jag gör det när jag blir arg. Jag började istället titta på moderatorn, vrida min kropp, stirra ner mannen, subtilt försöka få mannen att förstå att det räcker nu.
Längst fram i publiken sitter en ung kvinna of colour och jag ser hur hon börjar skruva på sig. Hon börjar koka. Moderatorn säger till slut diplomatiskt tack och avbryter mannen med "det finns säkert många goda exempel på lyckat att arbete som ditt men nu måste vi fortsätta".
Den unga kvinnan längst fram räcker då hastigt upp handen och vill be om ordet. Hon får micken och hon nästan skakar av irritation och ilska. Jag kunde se på henne att "she's had enough". Och då kommer ren och skär konstruktivt smart kaxig kritik om hur han som vit man ställer sig över dessa kvinnor när han kallar dem stackars. Hon sa något i stil med " ditt sätt att uttrycka dig på och ditt språk är kränkande".

Det var härligt med lite oro i luften bland publiken, alla lyssnade. Hon fick en applåd när hon var klar och satte sig ner. Ja den vita mannen var minst sagt chockad. Han väntade sig inte att blir tillplattat av en blatte som var ungdomsarbetare. Hon visste precis vad hon pratade. Hon sa det de flesta tänkte.

Men så hände något. Det kunde bara inte lämnas så. Var det inte jätte nyttigt för den vita mannen att känna på hur det inte är att vara självklar, ha tolkingsföreträde osv? Oh no. Den sårade vita manligheten började gnaga i några vita medelålders kvinnors bröst. Såret började liksom lukta och stanken spred sig så de var bara så illa tvungna att plåstra om. Fixa till. Ja precis, efter det fick han kredd för hans goda arbete. De ville väga upp kritiken han fick, de tyckte synd om honom. Hans sätt att prata är ju också förståeligt tyckte Soraya eftersom det är en generationsfråga.
Det applåderades när han kreddades. Detta gjorde mig så jäkla frustrerad att jag i avslutningsrundan försökte koppla ihop mitt resonemang om att våga ta ställning och säga ifrån när tex en kollega agerar rasistiskt med att den unga tjejen satte en gräns när den vita mannen hade sitt välgörenhetstal. Jag kreddade henne på slutet.

Vilket mod det krävs att sätta ner foten när en befinner sig i en publik. Hon gav honom också några bra tips att ha med sig i framtiden, helt gratis.

Förändring sker av ifrågasättande inte av ursäktande och ett förstående för människors ignorans med förklaringar som "med den äldre generationen får vi ha lite överseende".

För att minimera risken för normalisering av rasism bör vi aldrig sluta aldrig förvänta oss mer och aldrig sluta chockas.

Jag fick höra att jag var ”swag” av en ungdom på GUTS i veckan. Swag? Aldrig hört. Och då hände det verkligen. På riktigt. Jag kände det i hela kroppen. Förnuft och känsla förenades i denna tanke. Nu är jag vuxen!

att först 2012 bli medveten av vad swag betyder och genom mitt jobb och inte genom egna sociala kontakter betyder väl att en tappat lite coolness. Men det gör inget! skönt.

Det som är hett och hippt i mina ögon idag är något helt annat. Mina bekräftelsekällor ligger inte i att ha en viss stil, attityd eller sexigt kroppsspråk. (Även om detta uppskattas heh) De finner jag i moment som har att göra med det mellanmänskliga, det relationella och det politiska. (läs: vuxen)

Mitt arbete är att fungera som en trygg vuxen i alla delar av GUTS verksamhet och arbetet består till stor del av social interaktion med ungdomar och äger rum i olika miljöer.

Olika miljöer, aktiviteter och häng med ungdomar under många sammanhängande timmar väcker olika känslor, kräver olika förhållningssätt och ens alla personlighetsdrag blir synliga.

Ibland blir en mentalt trött i sitt ständiga föregå-med-gott-exempel som kan generera en slapphet. En lathet i att anstränga sig under lång tid med att upprätthålla en professionell hållning gentemot ungdomarna. Denna hållning utesluter förstås inte lättsamhet, skratt och fjanteri men det bör alltid hållas på en viss nivå och utrymmet en tar som vuxen ska matcha den sociala stämningen bland ungdomarna. Jag gör allt för att motverka denna slapphet. Det kräver en aktiv medvetenhet i att inkludera, synliggöra, uppmuntra, lätta upp, sätta ner foten vid kränkningar, vara nyfiken, igångsättande av reflektioner och ibland ställa frågor en vet svaren på för att få igång tankeprocesser. Ofta lär en sig massor, fan vad ungdomar har koll! Självklart gör en fel ibland och självklart råkar en säga något klumpigt eller opassande emellanåt. Det måste få tillåtas -trial and error- ja, en lär sig. Under tiden utvecklar du en strategi i hur du behåller din professionalitet och samtidigt är personlig. Personlig. Inte privat.

Det förebyggande arbete kräver en ständigt aktiv reflektionsförmåga, flexibilitet i sin approach, en vaksamhet på kränkningar, ungdomar som släpar längs väggarna och behöver ens uppmärksamhet, en lyhördhet inför deras idéer och ett tålamod i deras upptäckarprocesser och skapandeprocesser. Framför allt en social förmåga i att kommunicera begripligt och göra sig förstådd.

Med detta vill jag bara lyfta upp det kvalificerade arbetet som krävs för att arbeta förebyggande med ungdomar. När en utifrån läser om att personal på en ungdomsgård ”fikar”, ”går på bio”, ”umgås”, ”bakar” eller ”pysslar” med ungdomar så sker i själva verket det jag skrivit om-ett stärkande i ungdomarnas pågående identitetsutveckling. Kanske var det första gången en ungdom blev lyssnad på riktigt av vuxen, kanske var det första gången som en ungdom skrattade den dagen eller kanske var det första gången den dagen som en jämnårig eller vuxen sa hej.

Kanske var det första gången en ungdom träffade en öppet homosexuell personal.

Med några ord här på kvällskvisten vill jag inleda min blogghöst.

Jag är nyligen hemkommen från Oslo queerfestival och känner mig socialt utmattad men samtidigt socialt utsvulten. Svulten på nära och kära och mätt på sociala sammanhang där jag måste presentera mig för en ny människa stup i kvarten. När jag anlände till Göteborgs central satte jag mig på fyrans spårvagn och åkte till min kära mor och när jag steg in genom dörren satt de alla runt bordet och smaskade i sig mammas mat. Bäbisen, brorsorna, svägerskan och min mami satt samlade och lyste upp när de såg mig, ja jag överaskade dem lite. Mammas mat med nötter, ris och favabönor gjorde min kväll. Efter allt pussande på bäbis och efter alla kramar med blodsfamiljen tog jag vagnen hem igen mätt och belåten. Nöjd, lugn och varm. Tänk att min lillebror är farsa. FARSA! 

Inser hur tur jag har, att min blodsfamilj och jag har sådana kärleksband. Lyx. Det är rätt få runt omkring mig som känner sådär starkt för sin blodsfamilj. Det finns så många föräldrar som skadar och sviker och föräldrar som aldrig varit föräldrar. Föräldrar som försökt vara föräldrar men inte förmått av olika anledningar. De skapar sig andra familjer av vänner som blir syskon och allt är ju möjligt. Det är så fantastiskt. Jag älskar min queerfamilj.

Men inget slår känslan av att personen, som känt mig längt av alla människor på denna jord och som burit mig och sett mig växa upp, ser på mig med en geniunitet och kärlek och säger att hon är stolt över mig när allt i hennes i religion säger att jag är fel. Nu kan inget att ersätta det.

Min kära mor har gjort en hel del i sitt liv, men mest av allt har hon varit en mor. En förälder som funnits där när min far inte kunde. Jag önskar av hela mitt hjärta att hon hade sluppit vara så mycket mor och så lite av allt annat.

Krig är krig är krig är far.

Aldrig mer ska jag stöta ifrån mig dem (bara lagom och hälsosamt mycket) och aldrig mer tro att jag inte behöver dem, och dem behöver mig.