Jag fick höra att jag var ”swag” av en ungdom på GUTS i veckan. Swag? Aldrig hört. Och då hände det verkligen. På riktigt. Jag kände det i hela kroppen. Förnuft och känsla förenades i denna tanke. Nu är jag vuxen!

att först 2012 bli medveten av vad swag betyder och genom mitt jobb och inte genom egna sociala kontakter betyder väl att en tappat lite coolness. Men det gör inget! skönt.

Det som är hett och hippt i mina ögon idag är något helt annat. Mina bekräftelsekällor ligger inte i att ha en viss stil, attityd eller sexigt kroppsspråk. (Även om detta uppskattas heh) De finner jag i moment som har att göra med det mellanmänskliga, det relationella och det politiska. (läs: vuxen)

Mitt arbete är att fungera som en trygg vuxen i alla delar av GUTS verksamhet och arbetet består till stor del av social interaktion med ungdomar och äger rum i olika miljöer.

Olika miljöer, aktiviteter och häng med ungdomar under många sammanhängande timmar väcker olika känslor, kräver olika förhållningssätt och ens alla personlighetsdrag blir synliga.

Ibland blir en mentalt trött i sitt ständiga föregå-med-gott-exempel som kan generera en slapphet. En lathet i att anstränga sig under lång tid med att upprätthålla en professionell hållning gentemot ungdomarna. Denna hållning utesluter förstås inte lättsamhet, skratt och fjanteri men det bör alltid hållas på en viss nivå och utrymmet en tar som vuxen ska matcha den sociala stämningen bland ungdomarna. Jag gör allt för att motverka denna slapphet. Det kräver en aktiv medvetenhet i att inkludera, synliggöra, uppmuntra, lätta upp, sätta ner foten vid kränkningar, vara nyfiken, igångsättande av reflektioner och ibland ställa frågor en vet svaren på för att få igång tankeprocesser. Ofta lär en sig massor, fan vad ungdomar har koll! Självklart gör en fel ibland och självklart råkar en säga något klumpigt eller opassande emellanåt. Det måste få tillåtas -trial and error- ja, en lär sig. Under tiden utvecklar du en strategi i hur du behåller din professionalitet och samtidigt är personlig. Personlig. Inte privat.

Det förebyggande arbete kräver en ständigt aktiv reflektionsförmåga, flexibilitet i sin approach, en vaksamhet på kränkningar, ungdomar som släpar längs väggarna och behöver ens uppmärksamhet, en lyhördhet inför deras idéer och ett tålamod i deras upptäckarprocesser och skapandeprocesser. Framför allt en social förmåga i att kommunicera begripligt och göra sig förstådd.

Med detta vill jag bara lyfta upp det kvalificerade arbetet som krävs för att arbeta förebyggande med ungdomar. När en utifrån läser om att personal på en ungdomsgård ”fikar”, ”går på bio”, ”umgås”, ”bakar” eller ”pysslar” med ungdomar så sker i själva verket det jag skrivit om-ett stärkande i ungdomarnas pågående identitetsutveckling. Kanske var det första gången en ungdom blev lyssnad på riktigt av vuxen, kanske var det första gången som en ungdom skrattade den dagen eller kanske var det första gången den dagen som en jämnårig eller vuxen sa hej.

Kanske var det första gången en ungdom träffade en öppet homosexuell personal.

Med några ord här på kvällskvisten vill jag inleda min blogghöst.

Jag är nyligen hemkommen från Oslo queerfestival och känner mig socialt utmattad men samtidigt socialt utsvulten. Svulten på nära och kära och mätt på sociala sammanhang där jag måste presentera mig för en ny människa stup i kvarten. När jag anlände till Göteborgs central satte jag mig på fyrans spårvagn och åkte till min kära mor och när jag steg in genom dörren satt de alla runt bordet och smaskade i sig mammas mat. Bäbisen, brorsorna, svägerskan och min mami satt samlade och lyste upp när de såg mig, ja jag överaskade dem lite. Mammas mat med nötter, ris och favabönor gjorde min kväll. Efter allt pussande på bäbis och efter alla kramar med blodsfamiljen tog jag vagnen hem igen mätt och belåten. Nöjd, lugn och varm. Tänk att min lillebror är farsa. FARSA! 

Inser hur tur jag har, att min blodsfamilj och jag har sådana kärleksband. Lyx. Det är rätt få runt omkring mig som känner sådär starkt för sin blodsfamilj. Det finns så många föräldrar som skadar och sviker och föräldrar som aldrig varit föräldrar. Föräldrar som försökt vara föräldrar men inte förmått av olika anledningar. De skapar sig andra familjer av vänner som blir syskon och allt är ju möjligt. Det är så fantastiskt. Jag älskar min queerfamilj.

Men inget slår känslan av att personen, som känt mig längt av alla människor på denna jord och som burit mig och sett mig växa upp, ser på mig med en geniunitet och kärlek och säger att hon är stolt över mig när allt i hennes i religion säger att jag är fel. Nu kan inget att ersätta det.

Min kära mor har gjort en hel del i sitt liv, men mest av allt har hon varit en mor. En förälder som funnits där när min far inte kunde. Jag önskar av hela mitt hjärta att hon hade sluppit vara så mycket mor och så lite av allt annat.

Krig är krig är krig är far.

Aldrig mer ska jag stöta ifrån mig dem (bara lagom och hälsosamt mycket) och aldrig mer tro att jag inte behöver dem, och dem behöver mig.